När barn blir mobbade i skolan gör vi föräldrar allt för att det inte ska fortsätta. Vi pratar med andra föräldrar och skolledningen.
Men när man blir kränkt av sin chef på arbetsplatsen, vad gör man då? Mina föräldrar kan inte gärna kontakta hennes föräldrar och ha ett möte.
När alla man umgås med, som man berättat det för tycker som en själv, att cheferna gjort nåt som inte är okej och sen vill sopa det under mattan. När fackliga ombudet på arbetsplatsen fikar dagligen med cheferna på huvudkontoret och tycker att de har gjort allting rätt med rehabilitering och så, då känner man sig ganska maktlös. När cheferna bemöter allt med "Detta är dina upplevelser och de kan vi inte ta ifrån dig. Känns det bättre?" fast man har konkret fakta på kränkningar.
Jag kan säga att jag bara är med i facket just nu för att hemförsäkringen är så bra.
När man mår dåligt av att åka till jobbet, VARJE GÅNG man måste åka dit, och har svårt att koncentrera sig. Blir trött i huvudet bara av att göra en uppgift. Blir trött i huvudet av alla ljud man inte tänkt på tidigare.
Mår dåligt om man råkar se någon chef. Har fina arbetskollegor, det har jag alltid haft, de har inte gjort nåt mot mig. Det är cheferna.
Företaget vill att cheferna ska se till att vi "säljer säljer säljer" och att siffrorna går uppåt. Det de inte förstår är att för att siffrorna ska gå upp och sjukfrånvaron ska minska (den är hög) är att de måste ha en bra personalpolitik. De måste bygga upp ett förtroende, så personalen känner att de är värda nånting, att de kan prata om saker som är jobbiga utan att straffas.
När jag började på detta jobb 10 januari för snart tio år sedan, då fattade man. Cheferna gav råd och man kände att de närmaste cheferna var "på min sida". Det kan vara nåt så litet som att "idag beställde jag alla olika sorters tomater, för att jag tänkte att vi skulle smaka på de och titta vad vi tycker." Man fick små mini-upplevelser lite då och då.
2008 tog det nya företaget över våra arbetsplatser.
Nu stressar personalen ihjäl sig nästan. Har jobbat med flera personer som är på väg in eller har varit i väggen. Personal som suttit och gråtit av stress.
Sen finns det personal som "kysser uppåt", de går det bra för.
På den arbetsplatsen jag är på nu, vet ingen om (vad jag vet) vad jag har varit med om. Förutom mina chefer, då de är en del av det.
Den 23 januari blev jag sjukskriven för kränkande särbehandling, som sen övergick till depression. Jag har haft sån tur att jag har stöd hos min familj och mina vänner, annars hade jag säkert gått ner mig.
"Du har aldrig tänkt på att skada dig själv?" är en rutinfråga som min doktor ställer till mig och kommer fortsätta ställa till mig när vi ses. Och jag svarar alltid "nej" utan att blinka. Och det är tack vare att jag har min familj och mina vänner. Skulle aldrig komma på tanken att skada mig själv med så underbara människor omkring mig.
Om mitt liv varit en film, hade jag blivit nåt stort, köpt upp mitt gamla företag och sedan gått in på styrelsemötet och förklarat ett och annat. Jag vet ju i alla fall att personalen på arbetsplatserna hade fått det mycket bättre då.
Det är som att cheferna inte förstår att personalen på golvet gör företaget till det det är. Att det är vi som betalar deras löner, det är vi som gör att siffrorna går uppåt.
Nej, jag kommer på ett eller annat sätt bli nåt stort, och visa dom! Så att de sätter frukostmackan i halsen när de läser om mig och tänker "tänk att vi behandlade henne så, tänk vilka stordåd hon hade kunnat gjort för vårt företag, varför behandlade vi henne inte bättre...."
I Sverige är kränkning/mobbning på jobbet en fråga om arbetsmiljö. I Frankrike betraktas det som ett våldsbrott som kan ge fängelse.
Jag läste Marie-France Hirigoyens bok "Harcèlement moral" som finns översatt på svenska, och den boken fick Frankrike att se över sina lagar om trakasserier på arbetsplatser.
Läs gärna Dn:s artikel från 2010:
www.dn.se/kultur-noje/fritt-fram-i-sverige-men-brottsligt-i-frankrike/
Tack för att ni finns!
Tjingeling!
